Faxälven  

Ångermanälvens största biflod. Den är cirka 400 kilometer inklusive källflöden. Älven har sina första källflöden i Frostviken i norra Jämtland på gränsen till Norge och rinner via Gäddede, Ströms Vattudal, Ramsele och Långsele ner till Ångermanälven strax norr om Sollefteå. 

Namnet Faxälven innehåller i förleden en motsvarighet till fornvästnordiska fax 'hästman'. Det syftar på det upprörda vattnet i forsarna, där vågornas skum liknats vid hästarnas manar.
                                      
Ströms Vattudal
Faxälvens största sjö och Sveriges 12:e till ytan.  
183 km2 vattenyta och ett största djup av 73 meter.

Den cirka 400 km långa älven inklusive källflöden driver 14 stycken kraftverk.  Det första kraftverket stod i bruk i början av 1900 talet. Laxfisket i Faxälven var ett av Europas bästa och laxar på 15 -20 kg var en vanlig fångst innan kraftverksdammarna satte stopp för laxens vandring från Östersjön.
I älven har det även flottats timmer sedan 1700– talet och var en av de allra viktigaste timmervägar i landet. De sista stockarna flottades ner till skiljet i Sandslån 1982 och därmed avslutades flottningsepoken i Norrland. 

Bifurkation: Förbindelse mellan två flodsystem på grund av frånvaron av utpräglad vattendelare.
Bifurkationer finns endast på ett fåtal ställen i värden (5 st) där ibland
bifurkationen mellan Faxälven och Fjällsjöälven där Vängelälven
förbinder älvarna med start cirka 15 km söder om Strömsund och rinner
ut till Fjällsjöälven ca:13 km norr om Ramsele.
(För att komma till Vängelälvens början tar man av i Färjesundet strax söder om Stamsele och åker mot Sporsjönäs
Utloppet ligger strax söder om Nordankäl efter väg mot Vängel

Delta
Ett delta bildas av att slam som förs med ett strömmande vattendrag, och när vattendraget mynnar ut i större vatten (sjö/hav) minskar strömningshastigheten och därmed vattnets förmåga att föra slammet vidare, och ett deltaområde bildas där vattenfåran slingrar sig fram. 
Ett inlandsdeltaområde finns i norra delen av Helgumssjön. 
Deltaområden  har dessutom ofta ett rikt fågelliv.

Älven som transportled

Älvar har alltid använts som transportleder på grund av vägnätet
var dåligt utbyggt. När ångbåtar började trafikera älven underlättades transporterna väsentligt. Man kunde frakta tyngre varor enklare.

Bryggor byggdes för ångbåtstrafiken bland annat där båtarna ej kunde komma längre på grund av forsar. Mellan forsarna transporterades gods med med häst och vagn för att sedan omlastas på nya båtar.
Vid en del av dessa bryggor blev det stor rulleanns och  hotell och gästgiverier öppnades.

Här har även funnits omfattande planer på att göra hela sträckan farbar för båtar. Ett tag fanns funderingar på att utnyttja dessa sjöar som en del av en kanal från Bottenviken ända till Nordatlanten. Det var kung Karl X Gustaf som genom freden i Roskilde 1658 vunnit Trondheims län. En kanal här skulle avsevärt förenkla förbindelserna till detta nyvunna län, men det blev inte mycket, om ens något gjort då.  Läs mer 

Några ångbåtar som trafikerade älven:  S/S Svaningen   B/B Tresund   B/B ÅRÅS 

Älven som flottled

Flottningen i Sverige har anor flera hundra år bakåt i tiden. Den har haft en mycket stor betydelse för Sveriges utveckling från bondeland till industristat.
Flottning  kan spåras till 1300-tale på en del vattendrag i Sverige.
Först i slutet av 1700-talet fick flottningen en större betydelse. Då ökade vattensågarna i antal och de behövde timmer från inlandet. I samband med sågverksepoken på 1800-talet blev flottningen av stort intresse för landet.

För 1800-talet bedrevs flottning mer för husbehov.
Fram till 1950-talet var flottningen den vanligaste och mest ekonomiska transportmetoden av virke. Kombinationen av en snabb utveckling på skogsmaskinsidan och ett alltmer utbyggt skogsbilsvägnät,
gjorde flottningen mindre attraktiv.
Det flottades även från mindre biflöden ner till älven vilket skede under  våren när det var högvatten från snösmältningen.

I Faxälven har det flottats timmer i större skala sedan slutet av 1700– talet och var en av de allra viktigaste timmervägar i landet. De sista stockarna flottades ner till skiljet (timmersortering) i Sandslån 1982 och därmed avslutades flottningsepoken i Norrland. 
Det fanns även ett mindre skilje. I
Helgumssjöns utlopp i Faxälven utsorterades en mindre mängd timmer (3-4%)
På de större vattenmagasinen som bildades efter kraftverksutbyggnaden användes båtar som bogsera timret över magasinen där sedan timmerrännor förde timret vidare förbi torrfårorna.

Timmerrännor användes under flottningsepoken och var en konstgjord vattenled, ofta tillverkad av plank men ibland även av betong eller järnplåt. Syftet med timmerrännan var att under flottningen leda timret förbi kraftverk eller branta vattenfall. Då timmerrännan har en stark koppling till flottning, finns det inte så många timmerrännor bevarade sedan flottningen upphörde.

Timmerbogseringen på på slutet av 1800-talet började ångbåtar att  bogsera timmret över kraftverksmagasinen. Ströms Vattudal var den längsta sträckan cirka tio mil och tog flera dagar i anspråk.
Vid en del strömmande sträckor muddrades älven på stenar för att undvika timmerbrötar (timret stoppas och bildar oreda som plockepinn) vilket innebar ett hårt arbete för att reda upp och även sprängning var ett måste ibland .
Flottarna använde sig av lättmanövrerade båtar och timmerhakar i sitt arbete.

Timmerbommar
(hoplänkade stockar som spärrade av vikar) sates ut för att förhindrade att timret kom utanför älvfåran.

På hösten kom slutflottningen där man rensade stränder och vikar från kvarvarande stockar.
En del av stockarna sjönk och har blivit kvar i älven.
Det finns än idag rester av timmer i älven som kallas för sjunktimmer och på en del ställen sticker ändarna upp ur vattnet.

Alla som flottade mer än till husbehovet, var skyldiga att tillhöra någon flottningsförening. De deltog i kostnaderna i förhållande till virkesmängd och flottningssträcka och bidrog till underhållskostnader.
Flottningsföreningar bildades i slutet av 1800-talet.

Faxälven tillhörde en del av Ångermanälvens flottningsförening och sträckte sig från  Ankarvattnet och Kvarnbergsvattnet i Frostvikens  till Ångermanälven strax norr om Sollefteå.
Flottningsförening ombesörjde flottningen endast i flodsystemets huvudgrenar. I de bäckar och åar, som reglerades till allmänna flottleder, bildades efter hand särskilda små flottningsföreningar


NU NÄR TIMRE SLUTA GÅ Ä ÅN SOM DÖ", brukade många inlandsbor säga på höstarna efter "rumpan" (slutflottningen). De som upplevt flottningen kan nog hålla med om det

(Ångermanälven som flottled av Sven-Åke Hendriksson

 

Älven som energiförsörjare

Den cirka 400 km långa älven inklusive källflöden driver 16 vattenkraftverk. 

Vattenkraft är den energi som kan utvinnas ur strömmande vatten  
Det man vanligen avser med vattenkraft är utvinning av den lägesenergi som vattnet har fått i sitt naturliga kretslopp genom soldriven avdunstning följt av nederbörd på högre liggande markområden.

När vattnet från vattendammen strömmar ner till turbinen utvinns den energi som definieras av nivåskillnaden mellan vattenytan i dammen och nivån där turbinerna är placerade. Energin omvandlas i turbinen till mekanisk energi som driver elgeneratorer som producerar elektrisk energi.


Vattenkraften är en beprövad, säker och förnyelsebar energikälla.  Vattenkraftanläggningar, och då särskilt dammarna, kan i vissa fall innebära lokal miljöpåverkan och då speciellt för vandringsfiskar
s som tillexempel laxartade fiskar.

Den första vattendrivna elgeneratorn kom till Sverige i slutet på1800-talet. 

De flesta vattenkraftverken i Faxälven är byggda under 1950 och 1960-talen och kraftverken efter mindre biflöden under 70 och 80– talet.

Under kraftverksepoken kunde hela samhällen byggas upp med affärer, biografer post och samlingslokaler. Idag finns en kraftverksby kvar efter Faxälven, Storfinnforsen.

eon

Vattenkraft 

 

Nipor

Nipa, i norrländska älvar den erosionsbrant av sand som i vissa fall uppstår. Resultatet blir att älven flyter fram mellan höga sandbankar.
Sollefteå kallas för nipornas stad pga alla nipor som omger Ångermanälven.
Nipor är uppbyggda av sand- och siltinavlagringar. De förekommer i de större norrländska älvdalarna under
Högsta kustlinjen.
Speciellt Ångermanälven är känt för sina nipor, men de förekommer exempelvis även vid Faxälven.

Niporna har bildats genom att älvarna i samband med landhöjningen har skurit sig ner i sina tidigare avsatta sediment. Niporna kan bli upp till ca 50 meter höga och kan bli mycket branta och nästan vertikala speciellt i de övre delarna där siltin innehållet ofta är högt. En anledning till detta är att negativa portryck orsakar en cementering i siltin.